När julen glimmar och plånboken ekar tom: En berättelse om växande fattigdom i Sverige

25 nov. 2025

1. Ett snötäckt land där skillnaderna märks tydligast i december

Det är ofta först när adventsljusen tänds och butikerna fylls av röda band och doften av apelsin och kanel som många familjer på allvar känner trycket över bröstet. Julens budskap om värme och gemenskap krockar med den egna ekonomiska verkligheten: spruckna vinterkängor, extra dyra elräkningar, önskelistor som blir till tysta kompromisser mellan barnens drömmar och föräldrarnas oro.

I Sverige – ett land som länge har byggt sin självbild kring trygghet och små ekonomiska klyftor – har fattigdomen sakta men märkbart krupit fram. Den syns i matkassar från frivilligorganisationer, i tomma kylskåp veckan innan lönen, i hyreshöjningar som tvingar familjer att välja mellan mat och medicin.

För dem med redan ansträngd ekonomi blir julhelgen inte bara en högtid, utan en psykologisk prövning.

---

2. Den emotionella verkligheten: Skam, oro och tystnad

Fattigdom i ett välfärdsland är ofta tyst. Människor är rädda att uppfattas som misslyckade i ett samhälle där ansvar för ekonomin ofta läggs på individen. Psykologiskt skapar det en skamspiral:

• Man jämför sig med andras jular.

• Man undviker sociala sammanhang där kostnader uppstår.

• Barnens förväntningar förstärker föräldrarnas känsla av otillräcklighet.

• Stressen blir kronisk, påverkar sömn, självkänsla och hälsa.

Under december ökar stressnivåerna ytterligare. Många beskriver en känsla av att ”hela samhället visar upp vad man borde ha råd med, vad man borde köpa, hur lyckligt det borde vara”. Reklam, julkalendrar, skolaktiviteter – alla bär de spår av normer kring överflöd.

För personer som lever på marginalen blir varje glittrande skyltfönster en påminnelse om det man inte kan ge sina barn.

---

3. Barnens jul: Drömmar som inte får plats i hemmets budget

Barn växer upp i samma ekonomiska verklighet som sina föräldrar, men deras perspektiv är annorlunda: mindre rationellt, mer känslostyrt och ofta präglat av att vilja ”vara som alla andra”.

I samtal med barn från familjer med svag ekonomi återkommer tre teman:

1. Rädsla för att sticka ut

Barn undviker att berätta att de inte haft råd att köpa något till klassens julklappsspel, att deras kläder är från en fritidsgård eller att de inte ska resa bort på lovet.

2. Överansvar

Många barn ”läser” sina föräldrars stress och börjar självcensurera sina önskningar:

”Jag vill inte att mamma ska bli ledsen, så jag önskar mig bara något litet.”

Detta är en form av parentifiering, där barn tar ansvar som egentligen tillhör vuxna.

3. Socialt utanförskap

Julen förstärker skillnader som annars kanske inte syns så tydligt. Klasskamrater visar upp dyra presenter, berättar om skidresor, mellandagsrean, upplevelser. Barn som saknar dessa möjligheter drar sig ofta undan.

Den psykologiska effekten

Forskning visar att barn som växer upp i ekonomisk stress löper större risk att utveckla:

• lägre tillit till samhället,

• högre nivåer av oro och skam,

• svagare framtidstro,

• svårigheter att delta i skolan socialt.

Över tid påverkar det deras möjligheter i livet – fattigdomen blir inte bara en ekonomisk fråga, utan en utbildningsfråga, hälsoklyfta och livschansfråga.

---

4. Det undersökande perspektivet: Varför ökar fattigdomen i Sverige?

Fattigdomens ökning i Sverige beror inte på en enskild faktor utan på en väv av politiska beslut, ekonomiska förändringar och samhällstrender som tillsammans pressat främst låginkomsttagare, ensamstående, arbetslösa, sjuka och nyanlända.

Några centrala orsaker:

A. Förändringar i välfärdssystemen

Under flera decennier har nivåerna i:

• sjukförsäkring,

• a-kassa,

• socialförsäkringar,

• bostadsbidrag

inte följt kostnadsutvecklingen i samhället. Detta innebär att personer som faller ur arbetsmarknaden faller hårdare idag än på 1990-talet eller tidigt 2000-tal.

B. Stigande boendekostnader

Hyreshöjningar, bostadsbrist och minskat byggande av billiga bostäder leder till att boendet tar allt större del av inkomsten – särskilt för ensamstående och barnfamiljer.

C. Ett mer polariserat arbetsliv

Lågbetalda arbeten har blivit fler, ofta med:

• osäkra anställningar,

• oregelbundna inkomster,

• oförutsägbar arbetstid.

Människor med otrygg ekonomi har svårt att lägga undan pengar, vilket gör dem mer sårbara för prisökningar.

D. Skattesänkningar och prioriteringar

Politiska val kring skatter och användningen av offentliga medel har under lång tid skiftat fokus från generella välfärdssatsningar. När skattesystemet blir mindre omfördelande växer klyftorna.

Detta är inte knutet till något enskilt parti, utan speglar en bred trend av:

• marknadsorientering,

• effektiviseringskrav,

• ökad privatisering inom vissa sektorer.

E. Prisökningar och inflation

De senaste årens stigande priser på mat, el och räntor har slagit hårdast mot dem som redan lever på marginalen.

Samtidigt har lönerna inte ökat i samma takt.

---

5. Psykologisk fördjupning: Vad händer i ett samhälle när fattigdomen växer?

När många människor känner ekonomisk otrygghet påverkas samhällets psykologi i stort:

1. Tilliten minskar

Svensk tillit – länge en styrka – eroderar när människor känner sig övergivna av systemet.

2. Stressen ökar på befolkningsnivå

Ekonomisk osäkerhet är en av de starkaste drivkrafterna bakom:

• depression,

• ångest,

• kronisk stress.

Detta påverkar arbetsförmåga, skolresultat och familjerelationer.

3. Vi-känslan försvagas

När människor upplever att klyftorna ökar blir det svårare att identifiera sig med varandra. Det skapar politisk polarisering, misstro och social splittring.

4. Barn internaliserar samhällets normer

Barn som växer upp i fattigdom under en tid då samhällsidealet är individuell framgång utvecklar ofta en känsla av att ”felet ligger hos mig”, trots att orsakerna är strukturella.

---

6. Ett land i behov av nya berättelser – och nya prioriteringar

Julen avslöjar något fundamentalt om Sverige: att vår självbild som ett jämlikt land kanske inte riktigt stämmer längre.

Men den visar också något annat: viljan att hjälpa. Matbanker, insamlingsorganisationer, kyrkor och frivilliga gör enorma insatser.

Det räcker dock inte med ideella lösningar. Fattigdomen som växer i Sverige är resultatet av politiska val, och den kan också förändras genom politiska val:

• Starkare socialförsäkringar

• Bättre stöd till ensamstående föräldrar

• Byggande av prisvärda bostäder

• Insatser för tryggare arbetsvillkor

• Större fokus på barnfattigdom som samhällsproblem

Att minska fattigdomen handlar i slutändan om vilken typ av samhälle Sverige vill vara – ett där skillnader accepteras som naturgivna, eller ett där ekonomisk trygghet ses som en grundläggande del av medborgarskapet.

---

7. Och mitt i detta: Barnens röster

Barn uttrycker det ofta med störst klarhet. En pojke i mellanstadiet sa en gång i en intervju:

”Julen är fin, men jag önskar att den inte kostade så mycket.”

Det är kanske där kärnan finns. Fattigdomen i Sverige är inte bara ett ekonomiskt problem, utan ett mänskligt – ett som påverkar barns framtid, föräldrars självkänsla och samhällets sammanhållning.

Och kanske är det just runt jul som vi tydligast ser hur viktigt det är att ingen lämnas utanför.

B K R O Cosmea - Cosmea Kvinna - Cosmea Barn och Ungdom

Julen i skuggan av brist – en berättelse om den växande fattigdomen i Sverige

25 nov. 2025

När decembermörkret lägger sig över Sverige tänds levande ljus i fönster och gatorna fylls av glitter. Men samtidigt växer en annan verklighet, en som få talar om runt högtidens upplysta bord. Det är berättelsen om de familjer som räknar varje krona. Om barn som försöker förstå vad skillnad innebär – skillnaden mellan de som får och de som inte får. Och om ett land där fattigdomen växer i det tysta, samtidigt som julen – årets mest kravfyllda högtid – påminner människor om allt de saknar.

---

I. Ett Sverige där fattigdomen ökar – och där julen blottar sprickorna

Fattigdom i Sverige är sällan synlig vid första anblick. Det är sällan trasiga kläder eller synlig misär. Det är istället stressen när hyran precis täcks, den ständiga jakten på extrapriser, föräldrar som hoppar över måltider, och barn som vet att de inte bör önska sig för mycket.

Under julen blir denna osynliga fattigdom plötsligt mer konkret. För många familjer är december en ekonomisk katastrof:

• Högre elräkningar

• Avslut på abonnemangsrabatter och försäkringspremier

• Kravet på julmat, gåvor och sociala aktiviteter

• Fritidshemmens stängning som kräver dyrare barnomsorgslösningar

Julen blir en spegel som avslöjar ojämlikheten. Där vissa frossar i överflöd, sitter andra med en tallrik billig korv och ett barn som undrar varför tomten inte kom i år heller.

---

II. Barndomens tysta skam

För barn är fattigdom sällan ett ord – det är en känsla. En erfarenhet som ofta formas i det outtalade.

Barns perspektiv på fattigdom och jul

1. Jämförelsen i skolans klassrum
   Barn berättar inte alltid att de saknar pengar, men de hör. Om Playstation 5:or, resor till fjällen, stora paket. Julavslutningen blir inte bara slutet på en termin – utan början på en månad av undran:
   ”Kommer jag kunna svara när de andra frågar vad jag fick?”

2. Skulpterad självbild
   Barn internaliserar snabbt ekonomiska skillnader. De tänker inte: ”Mina föräldrar har dålig ekonomi.”
   De tänker:
   ”Jag är någon som inte får det de andra får.”
   Detta formar självkänsla och relationer långt upp i tonåren.

3. Det psykologiska dubbellivet
   Forskning visar att barn i ekonomiskt utsatta hem utvecklar avancerade strategier för att ”passa in”:

   • de låtsas att de glömt prata om julen

   • de hittar på gåvor de inte fått

   • de skrattar bort frågan om familjens resplaner

Skammen bärs ofta i tystnad – och den präglar barndomen djupare än någon julklapp någonsin skulle kunna göra.

---

III. Psykologin bakom fattigdomens bördor

Fattigdom är inte bara en ekonomisk situation – den är också ett psykologiskt tillstånd.

1. Kognitiv belastning

När ekonomin är pressad arbetar hjärnan konstant på högvarv. Forskning visar att fattigdom kan äta upp 20–30 % av människans mentala kapacitet.
Julen förstärker detta. Föräldrarna bär dubbla världar i huvudet:

• Hur betalar jag hyran i januari?

• Hur skyddar jag barnen från sanningen?

• Hur skapar jag magi ur ingenting?

Det är en kamp där varje val kostar, även känslomässigt.

2. Skuld och otillräcklighet

Julen är den perfekta stormen av förväntningar. Föräldrar som kämpar med ekonomin beskriver ofta julen som årets mest smärtsamma period eftersom den påminner dem om allt de inte kan ge.

De tänker:
”Mitt barn kommer minnas det här.”
Och i många fall gör barnen det – men inte för de skäl föräldern tror.

3. Social isolering

Fattigdom skapar avstånd. Julfester, gemensamma aktiviteter, middagar, utflykter – allt kostar. Och när något kostar måste något annat väljas bort. Till slut blir många helt enkelt hemma.
Under julhelgerna kan denna isolering bli total.

---

IV. Den samhälleliga förklaringen – Hur kunde Sverige hamna här?

Fattigdomen i Sverige har förändrats. Den är mer segregerad, mer ärftlig och mer kopplad till systemfel än tidigare. Några centrala politiska och samhälleliga orsaker:

1. Förändrad arbetsmarknad

Lågkvalificerade jobb har försvunnit, medan gigekonomin och otrygga anställningar ökat. Människor har jobb – men inte en inkomst som räcker.

2. Bostadsbrist och höga hyror

Hyresmarknaden har blivit en kraftig motor för fattigdom. En ensamstående förälder kan lägga 50–60 % av inkomsten på hyra. Julklappar hamnar långt ner på prioriteringslistan.

3. Försvagade socialförsäkringar

A-kassa, sjukpenning och försörjningsstöd har inte hängt med i kostnadsutvecklingen.
Trygghetssystemen fångar inte längre upp de människor de är tänkta att skydda.

4. Växande barnfattigdom i utsatta områden

I vissa stadsdelar lever över 40 % av barnen i ekonomisk utsatthet.
Konsekvensen är ett parallellt Sverige – ett där julen är en tid av konsumtionsorgier, och ett där den är en tid av oro.

5. Kostnadschocker

Elpriser, matpriser och räntor har ökat snabbare än löner och bidrag. Det är inte lyx utan basbehov som pressar människor över gränsen.

---

V. Ett samhälle där barnens röster borde höras klarare

Det mest oroande med utvecklingen är inte siffrorna i sig – utan tystnaden kring barnens upplevelser.
Barnen vet mer än vuxna tror. De känner stämningen hemma, de ser hur föräldrarna räknar pengar, de hör suckarna vid köksbordet.

Och trots detta bär många barn en märklig dubbelhet i sig:

• de vill skydda sina föräldrar

• de skäms utan att förstå varför

• de längtar efter att vara som andra barn

• de drömmer om saker som inte kostar pengar – tid, trygghet, närvaro

Julens tyngsta bördor är ofta de känslomässiga, inte de ekonomiska.

---

VI. Men vad gör vi nu?

Fattigdomen är inte en naturkraft. Den är ett resultat av beslut, strukturer och prioriteringar.
Och barnens situation är ett kvitto på hur välfärdsstatens skyddsnät mår.

En väg framåt kräver:

• bättre ekonomiskt stöd till barnfamiljer

• stabilare socialförsäkringar som faktiskt följer kostnadsutvecklingen

• en bostadspolitik som gör det möjligt att leva värdigt

• investeringar i elevhälsa, fritidsverksamhet och skolmiljöer i utsatta områden

• att barns perspektiv får verklig tyngd i politiska beslut – inte bara i policydokument

Men det kräver också något mer mänskligt:
Att vi vågar se fattigdomen omkring oss, utan att vända bort blicken.

---

VII. Julen som både avslöjar och förbinder

När vi talar om fattigdom pratar vi ofta om brist. Men mitt i berättelserna om ekonomisk utsatthet finns också något annat: en styrka. Föräldrar som gör allt de kan. Barn som bär sina familjer med en mognad de aldrig borde behöva utveckla. Grannar som hjälper varandra. En kreativitet och överlevnadsförmåga som sällan uppmärksammas.

Julen kan avslöja sprickor – men också skapa broar.

Kanske är det just i de hem där pengarna är som minst, men omtanken som störst, som julens innersta kärna faktiskt finns kvar.

B K R O Cosmea - Cosmea Kvinna - Cosmea Barn och Ungdom

Fattigdom i det tysta

24 nov. 2025

Jag har sett utsattheten från insidan

20 nov. 2025

Det finns berättelser som man aldrig trodde att man skulle behöva bära. Livsöden man själv aldrig bad om, men som ändå formade varje andetag, varje beslut, varje dröm. Min berättelse är en sådan. Den började inte med styrka. Den började i rädsla, i förluster, i svek från ett samhälle som borde skydda men som valde att titta bort.

Jag har sett utsatthet från insidan — inte genom statistik, rapporter eller föreläsningssalar. Utan genom verkligheten, den råa och ofiltrerade. Jag har känt den i min egen kropp, sett den i mina barns ögon, och jag har blivit tvungen att fortsätta leva i konsekvenserna långt efter att andra trodde att allt borde vara över. För övergrepp, våld och förföljelser upphör inte när någon annan säger att de borde göra det. De lämnar spår. De lämnar sår. Men de kan också lämna styrka.

När jag stod där, mitt i kaoset, bland lögner, hot och rättssystem som inte ville höra — då var min främsta tanke: Hur ska jag få mina barn genom det här? Jag bar dem genom mörker medan jag själv knappt kunde andas. Och när hjälpen uteblev, när ingen myndighet sträckte ut den hand jag så desperat behövde, då föddes något i mig. Inte bara smärta och besvikelse. Utan ett löfte. Ett löfte som kom ur en kärlek så stark att den trotsade allt.

Jag lovade mig själv att om vi överlevde det här — då skulle jag ägna resten av mitt liv åt att kämpa för dem som inte blir sedda. Dem som ropar utan att någon lyssnar. Kvinnor och barn som lever i skuggan av våld, kontroll och rädsla. För jag vet hur det är när världen säger att den bryr sig, men händerna som borde stötta aldrig sträcks fram.

Min väg in i arbetet för utsatta var aldrig ett yrkesval. Det var en nödvändighet. Ett kall. Ett sätt att skapa mening i allt som gjort så ont. Jag visste att jag aldrig skulle kunna sluta gå bredvid andra som kämpar, för jag känner till den kampens tyngd. Jag vet hur det känns att tappa bort sig själv i överlevnadens dimma. Jag vet hur det känns när trygghet blir en lyxvara och när tystnaden blir en skyddsstrategi.

Och ja — jag lever fortfarande med följderna av allt. Hoten, rädslan, minnena som dyker upp när jag minst väntar det. Utsatthet tar inte alltid slut bara för att tiden går. Men det är just det som gör mitt engagemang så orubbligt. Jag arbetar inte på distans från smärtan. Jag arbetar genom den. Den är min lärare, min drivkraft, mitt bränsle. Den påminner mig varje dag om varför jag aldrig får ge upp.

Jag vill förändra barn- och kvinnorättsarbetet i Sverige för att jag vet att det kan bättre — och jag vet att det måste bättre. Jag vill att nästa kvinna som söker skydd ska få stöd, inte hinder. Att nästa barn som lever i skräck ska bli mött av trygghet, inte byråkratiska murar. Jag vill vara en del av den förändring jag själv så desperat behövt.

Det här är inte bara mitt arbete. Det är mitt löfte. Mitt sätt att göra världen lite mindre farlig för någon annan. Att ta allt det som nästan krossade mig och förvandla det till en kraft som bär andra.

Jag skriver det här för att min historia inte är unik — och just därför måste den berättas. För varje kvinna som tystats. För varje barn som väntat på hjälp som aldrig kom. För varje människa som står med ena foten i mörkret och undrar om det någonsin kommer att ta slut.

Jag vill att de ska veta:
Du är inte ensam.
Du är inte bortglömd.
Din kamp spelar roll.

Och jag finns här — därför att ingen fanns där för mig när jag behövde det. Den cirkeln tänker jag bryta.

Zelda Boudine,

Ledare för B K R O Cosmea

När mörkret faller tidigare än ljuset kommer: Om nyfattigdomens osynliga ensamhet

18 nov. 2025

Det är något med november och december. De månaderna går liksom rakt in i hjärtat — på gott och ont.
Ljuset försvinner, reklamen blir mer påträngande, och hela samhället verkar anta att alla har råd med värme, generositet och gemenskap. Som om feststämningen är universell. Som om ingen står utanför.

Men det gör många.

Fler än vi tror.

Och kanske fler än som vågar säga det högt.

Nyfattigdomen – en skugga bakom vardagen

Det talas om ”den nya fattigdomen”. Den som inte alltid syns utåt, den som döljs i snygga ytterkläder, ett tränat leende eller en social medieprofil som inte berättar hela sanningen.

Det är den som drabbar människor som har jobb men inte längre råd.
Den som tvingar föräldrar att prioritera barnens skor framför sina egna vinterjackor.
Den som gör att matlådan till jobbet består av det som blev billigast, inte det som mättar hjärtat.
Den som gör att en inbjudan till ”julmys” väcker stress istället för glädje — för vem har råd med värdskap när hyran äter upp allt?

För många blir högtiden inte en tid av gemenskap.
Den blir en tid av påminnelser.
Om brist.
Om otillräcklighet.
Om att inte riktigt höra till.

Utanförskapet som biter sig fast i mörkret

Det finns utanförskap som är tyst.
Det skriker inte. Det gråter inte högt.
Det bara… drar sig tillbaka.

I november och december syns det extra tydligt:

• Människor som undviker att gå på stan för att slippa se sådant de inte kan köpa.

• Människor som sitter kvar lite längre på jobbet för att hemmet är kallare än kontoret.

• Människor som väljer ensamhet för att de skäms över sin situation.

Många bär på en känsla av att världen går vidare utan dem.
Att de förväntas delta i något som deras verklighet inte längre rymmer.

Det är inte bara ekonomin som gör ont.
Det är känslan av att stå vid sidan av en fest man aldrig blev inbjuden till.

Men ingen borde behöva skämmas för att livet är tungt

Vi pratar sällan om det.
Om hur snabbt livet kan skifta från tryggt till skört.
Om hur nära många lever gränsen till att inte få det att gå ihop.
Om hur modigt det är att fortsätta, dag efter dag, när allt skaver.

Sanningen är:
Nyfattigdom är inte ett personligt misslyckande.
Det är ett samhälleligt.

Och den som kämpar i det dolda är inte svag — tvärtom.
Det krävs enorm styrka att bära en verklighet som inte passar in i glansiga julkataloger.

Hur vi möter varandra spelar roll

När mörkret ligger tungt och reklamen ropar om överflöd, kan en liten gest betyda mer än vi tror:

• En varm blick istället för att titta bort.

• En enkel inbjudan som inte kostar pengar.

• Ett samtal där man vågar fråga hur någon egentligen mår.

• En påminnelse om att värde inte mäts i inköp, utan i närvaro.

Vi kan inte lösa allas problem.
Men vi kan lindra ensamheten.
Vi kan bryta skammen.
Vi kan göra det svåra lite mindre ensamt.

Och kanske är det också där hoppet börjar

I november och december syns sprickorna i samhället tydligare.
Men det är också genom sprickorna ljuset kan leta sig in.

Vi kan välja att se.
Vi kan välja att lyssna.
Vi kan välja att vara medmänniskor i en tid som annars lätt gör oss till åskådare.

För ingen — absolut ingen — ska behöva möta mörkret ensam.

B K R O Cosmea

När mörkret blir dyrt

11 nov. 2025

Det är något särskilt med november och december. Ljusslingor tänds i varje fönster, reklamen glittrar, gatorna fylls av människor med påsar, förväntan och stress. Det pratas om “magin i julen” – om värme, gemenskap, doften av pepparkakor och paket som glittrar under granen.

Men för den som inte har råd, blir den här tiden inte magisk. Den blir tung.
Varje skyltfönster, varje julfilm, varje leende reklamfamilj blir en påminnelse om vad man inte kan ge, inte köpa, inte vara en del av.

När andra skriver önskelistor, räknar man själv mynten på kontot och försöker lista ut hur man ska få ihop till hyra, el och något litet på julbordet.
Julklappar blir en lyx man inte ens vågar drömma om. I stället kommer skammen – den tysta, kvävande känslan av att inte räcka till. Att ens värde mäts i vad man inte kan ge.

Det är märkligt, hur samhället kan tala så högt om kärlek och medmänsklighet, samtidigt som så många lämnas utanför.
I mörkret som faller tidigt i november lyser lamporna i andras hem som små hånfulla stjärnor – vackra, men oåtkomliga.

Men fattigdom handlar inte bara om pengar. Den handlar om känslan av att stå på utsidan, om att förlora värdigheten i små, tysta steg. Den handlar om att bita ihop när barnet frågar om tomten kommer i år, och du inte vet vad du ska svara.

Ändå finns där något trots allt – en envis låga, en styrka i det enkla. En kopp varm choklad som delas mellan två händer, ett skratt vid ett slitet bord, en promenad i snön när världen för en stund känns stilla.
För där, i det lilla, finns fortfarande något äkta. Något som inte går att köpa.

Kanske är det just i bristen som man förstår vad värme egentligen betyder.
Kanske är det i mörkret man ser det sanna ljuset – inte det som blinkar i butikerna, utan det som tänds i människors hjärtan när de ser varandra, på riktigt.

B K R O Cosmea

Tystnaden i November

4 nov. 2025

Det sägs att november är en månad av väntan.
Men för många är det inte väntan på ljus – det är väntan på att allt ska ta slut. På att månaden, fakturorna, kraven, kylan, reklamen och skammen ska ta slut.

I skyltfönstren glittrar redan julen.
Barnen i reklamerna skrattar i stickade tröjor, familjerna samlas kring överdådiga bord. Samtidigt sitter tusentals mammor vid köksbord med ångest i magen och ett block fullt av siffror som inte går ihop. De räknar kronor som försvinner innan de hunnit andas. De räknar dagar till nästa barnbidrag, till nästa månad, till något som kanske känns lite lättare.

Och så kommer Black Friday.
Och sen Cyber Monday.
Och sen ”julrea hela december”.
En månad av köpfest som för vissa är en lek – och för andra ett slag i magen.
För varje blinkande annons påminner: du har inte råd, du räcker inte till, du kan inte ge dina barn det andra får.

I sociala medier fylls flödena av paket, pynt, resor och middagar.
Men fattigdom är tyst. Den syns inte i bilderna. Den finns i barn som säger att de inte vill skriva önskelista för att “tomten ändå inte kommer hit”. Den finns i unga som ljuger om varför de inte följer med på fika eller klassfest. Den finns i kvinnor som hoppar över måltider för att barnen ska få lite extra.

Det finns en särskild sorts smärta i att leva i fattigdom i ett samhälle som aldrig låter dig glömma vad du inte har. Det är inte bara bristen på pengar – det är bristen på utrymme, på andrum, på värdighet. Det är att känna sig utanför världen, trots att man står mitt i den.

Julen borde vara en tid av värme och närhet, inte av skuld och skam.
Men så länge konsumtionen är måttstocken för kärlek, kommer många känna sig misslyckade – trots att de gör allt, trots att de bär hela familjer på sina axlar.

Och ändå, mitt i allt det mörka, finns något oförstörbart.
Det finns mödrar som trollar fram julkänsla ur nästan ingenting.
Det finns unga som hittar styrka i varandra, som vågar prata om skammen, som vägrar låta den äta upp dem.
Det finns solidaritet, gemenskap och motstånd i varje människa som vägrar tro att värde mäts i pengar.

När världen ropar “köp mer”, kan det vara en revolution att säga: jag har nog.
När reklamen skriker “du måste”, kan det vara en form av kärlek att säga: jag räcker som jag är.

Och kanske, bara kanske, är det just där – i den tysta vardagen, i det delade motståndet – som den verkliga julens mening fortfarande bor.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Eftertanke: Vad betyder julen – egentligen?

Jag tänker ofta på det där – hur vi mäter värde.
Hur världen omkring oss har lärt oss att kärlek går att köpa, att lycka finns i leveransdatum och att omtanke kommer inslagen i glänsande papper.
Men de som lever i fattigdom vet en annan sanning: att värme inte handlar om pengar, utan om människor.

När man själv har haft dagar då elräkningen kändes som en dom, när man stått i matkön med tårarna bakom ögonlocken, då ser man världen med andra ögon. Då vet man hur mycket ett leende, en påse mat, en oväntad hand på axeln kan betyda.

Och kanske är det just nu – i konsumtionssäsongens mest högljudda tid – vi behöver påminna oss om stillheten.
Om att det finns andra sätt att fira.
Att omtanke inte behöver glittra för att lysa.
Att gemenskap inte kräver pengar, bara närvaro.

Det går att göra skillnad.
Genom att skänka, absolut – men också genom att se.
Att se den ensamstående mamman som alltid ger mer än hon har.
Att se ungdomen som undviker att följa med för att slippa skämmas.
Att se grannen som inte orkar tända ljusen längre.

Vi kan möta varandra med värdighet i stället för välgörenhetsblickar.
Vi kan dela värme utan att döma.
Vi kan skapa jul genom handlingar – inte genom varor.

För i slutändan är julen inte det som ligger under granen.
Det är det som händer mellan oss – i blickarna, i närvaron, i tyst förståelse mellan två människor som vet hur det känns att kämpa.

Och kanske, mitt i allt mörker, kan just den insikten bli vårt ljus.

Zelda Boudine, 

Ledare för  B K R O Cosmea

COSMEA

28 okt. 2025

Om varför vi valde namnet COSMEA

När varje blomma, ljus och stjärna får betyda något större

Namn bär kraft. När vi grundade vår Barn- och Kvinnorättsorganisation ville vi hitta ett namn som faktiskt rymmer det vi står för – och det vi kämpar för. Därför föll valet på COSMEA, ett namn som både är poetiskt och djupt meningsfullt.

Cosmea – Blomman som symbol för styrka och ömhet

Cosmea är inte bara ett vackert namn; det är också namnet på en blomma som växer stark trots motvind, som breder ut sina färgglada kronblad mot solen och aldrig slutar blomma. Den påminner oss om alla kvinnor, barn och unga som kämpar trots svårigheter – om den styrkan det krävs för att slå rot, växa och blomstra. Cosmeablomman är samtidigt ömsint, mild och nästan skir – precis som den trygghet och omsorg vi vill ge till de mest utsatta.

Ljus i mörkret

Ordet Cosmea har även en vacker resonans av "cosmos" och "ljus". Vi tänker oss att varje människa är som ett ljus, en stjärna, i det stora mörka universum. När någon försöker släcka ljuset hos en annan är det vårt uppdrag att tända det igen, att visa att varje röst räknas och att varje individ förtjänar att få lysa upp sitt eget liv och omgivning. Likt stjärnor på natthimlen står vi tillsammans, starkare och synligare, för och med varandra.

Kosmos och sammanhang

I kosmos finns ingen ensam stjärna – alla hänger ihop i ett större sammanhang. Så ser vi på vårt arbete: vi är inte bara en organisation, vi är ett nätverk av röster, berättelser och drömmar som förenas för en bättre framtid. Vi vill skapa en plats där alla barn, kvinnor och unga – oavsett bakgrund – blir sedda, hörda och bekräftade.

Vi fortsätter kämpa – tillsammans

COSMEA är och kommer alltid vara de utsattas röst. Vi ger aldrig upp. Kampen för rättvisa, trygghet och respekt fortsätter, och hos oss blir ingen osynlig. Här får du blomstra, här får ditt ljus brinna, här har din plats i vårt gemensamma kosmos.

Vi är Cosmea – och vi ser dig.

COSMEAs  tre sektioner som tillsammans bär våra uppdrag framåt:

🌸 B K R O COSMEA

– vår huvudsektion och organisationens hjärta, där vi samlar kunskap, stöd och initiativ för att skapa verklig förändring.

💜 COSMEA Kvinna

– en trygg plats för kvinnor som behöver stöd, skydd och styrka att hitta sin väg vidare.

💛 COSMEA Barn och Ungdom

– en röst för unga, där varje barn och ungdom får känna sig sedd, hörd och hoppfull inför framtiden.

Tillsammans är vi Rösten för kvinnor, barn och ungdomar i utsatthet – med värme, styrka och hopp.

Barn i skuggan av fattigdomen – röster ur det tysta Sverige

28 okt. 2025

 

Sverige är ett land som ofta beskrivs som tryggt, jämlikt och välmående. Men under ytan finns en annan berättelse – en berättelse som sällan hörs högt. Den handlar om barn som växer upp i fattigdom. Barn som varje dag kämpar med något de inte borde behöva förstå sig på: brist.

“Mamma säger att vi kanske kan köpa den nästa månad”

Sjuåriga Amina sitter på sin säng och tittar ut genom fönstret. Snön ligger som ett mjukt täcke över gården, och hon ser sina kompisar skratta medan de åker pulka. Hon vill så gärna vara med.
Men overallen hon har är för liten. Dragkedjan går inte upp längre, och stövlarna läcker in. Mamma säger att de kanske kan köpa en ny “nästa månad”, men Amina vet vad det betyder. Nästa månad blir det ofta samma sak. Hon låtsas som att hon inte gillar snö längre. Det är lättare så.

“Jag är inte hungrig, mamma”

Leo är tio år och bor med sin mamma i en liten lägenhet. Det är torsdag, och lönen kommer först på måndag. Mjölken i kylen är nästan slut, och brödet är torrt.
Mamma försöker skämta, säger att de “äter som kungar på måndag”, men Leo ser oron i hennes ögon.

Han säger att han inte är hungrig, fast magen kurrar. Han vill inte att mamma ska känna sig ännu mer ledsen.
På skolan låtsas han att han glömt matsäck när det är utflykt. Han vet att fröken ordnar något, men det känns ändå jobbigt att vara den som alltid “glömmer”.

“Jag sa att jag inte ville följa med – men jag ville”

Ella är 14 år. På Instagram ser hon sina klasskompisar lägga upp bilder från bio, caféer och konserter. Hon trycker på hjärtat, skriver en emoji, men i magen svider det.

När de frågade om hon ville följa med sa hon nej.
Hon sa att hon inte orkade.
Men sanningen var att hon inte hade råd.

Hon har en gammal mobil och ett par slitna skor. Hon försöker att inte bry sig, men ibland känns det som att världen delar upp sig i de som har – och de som står utanför.

När barndomen blir en balansgång

Barnfattigdom i Sverige handlar inte bara om pengar.
Det handlar om livschanser. Om tillhörighet.
Om barn som tystnar för att slippa förklara.

För många familjer är varje månad en kamp. Räkningarna kommer alltid först. Nya skor får vänta. Utflykter ställs in. Och barnen lär sig tidigt att inte önska för mycket.

De blir duktiga på att förstå, på att vara tacksamma, på att dölja sin oro. Men inget barn ska behöva växa upp med den sortens ansvar.

Vi kan göra skillnad – tillsammans

Barnen som lever i fattigdom behöver inte vår medömkan. De behöver vår handling.
Fattigdom är inte något oundvikligt – det är ett samhällsproblem som kan förändras.

• Vi kan
• Stödja organisationer som arbetar för barns rättigheter.
• Se barnen i vår närhet – fråga, bjud in, inkludera.
• Sprida kunskap, bryta tystnaden.
• Påverka politiskt för starkare skyddsnät och avgiftsfria aktiviteter för barn.

Det handlar inte bara om pengar – det handlar om värdighet, hopp och framtidstro.

Amina, Leo och Ella finns där ute, mitt ibland oss.
De är våra barns klasskamrater, grannar, lagkamrater.
Och de förtjänar att växa upp i ett samhälle där ingen behöver skämmas för att man har lite mindre.

För varje barn som får känna sig trygg och inkluderad växer inte bara en människa – utan ett helt samhälle.

COSMEA Barn och Ungdom - B K R O COSMEA - COSMEA Kvinna

Barn i skuggan av fattigdomen – när vardagen blir en kamp i det tysta

28 okt. 2025

I Sverige pratar vi ofta om att alla barn ska ha lika möjligheter. Att alla ska få drömma, växa och känna sig trygga. Men bakom välfärdens fasad finns en annan verklighet – en verklighet där barn växer upp med magont över räkningar, där kylskåpet ibland är tomt och där drömmen om ett nytt par skor känns långt borta.

Barnfattigdom i Sverige handlar inte bara om pengar. Det handlar om livschanser, självkänsla och delaktighet. Det handlar om barn som inte bjuder hem kompisar för att de skäms över sin lägenhet, barn som säger att de inte vill följa med på skolutflykten “för att de inte känner för det” – när det egentligen handlar om att familjen inte har råd.

Fattigdom märks i det lilla: i kläder som inte längre passar, i smörgåsar utan pålägg, i oro över att mamma eller pappa ska förlora jobbet. Men den märks också i det stora – i hur barnen ser på sig själva. För när man gång på gång tvingas avstå, börjar man tro att man är mindre värd. Att man inte hör till.

Det finns tusentals barn i Sverige som lever i familjer där varje månad är en balansgång. Där julen skapar stress istället för glädje. Där fritidsaktiviteter blir en lyx, och där sommarlovet känns längre än för andra – inte för att det är ledigt, utan för att det inte finns något att göra.

Och ändå – mitt i allt detta – finns det så mycket styrka. Barn som lär sig tidigt att ta ansvar, som visar omtanke om sina syskon, som drömmer trots allt. Föräldrar som gör sitt yttersta för att skydda sina barn från oron. Lärare, grannar och volontärer som sträcker ut en hand.

Men det räcker inte att beundra deras styrka. Vi måste också våga se orättvisan. Fattigdom bland barn är inget naturfenomen – det är ett samhällsproblem. Och samhällsproblem kan vi förändra.

Vi behöver politiska beslut som stärker familjer med låg inkomst, fler avgiftsfria fritidsaktiviteter, billigare kollektivtrafik och fler sociala stödinsatser. Men vi behöver också medmänsklighet – att vi ser barnen runt omkring oss. Att vi vågar fråga hur någon mår, att vi bjuder in, delar med oss, visar att de inte är ensamma.

För inget barn ska behöva bära vuxenvärldens bekymmer på sina små axlar.
Och inget barn ska behöva skämmas för något de inte kan påverka.

Att lyfta barn ur fattigdom handlar om mer än pengar – det handlar om värdighet, hopp och framtidstro. Och det börjar med att vi bryr oss, ser och agerar.

COSMEA Barn och Ungdom - B K R O COSMEA - COSMEA Kvinna

En trygg hand i svåra stunder – COSMEA inrättar hjälpfond 2026

28 okt. 2025

 

Ibland ställer livet till det på sätt ingen kunnat förutse. Ett oväntat besked, en förlorad inkomst, en räkning som inte går att betala. För den som hamnar i en akut ekonomisk kris kan hjälpen kännas långt borta – och oron växa sig övermäktig.

Därför är vi stolta och glada att kunna berätta att COSMEA under 2026 kommer att inrätta en särskild fond för medlemmar i svåra trångmål.

En fond med hjärta

Fonden kommer att finnas till för att ge akut stöd i form av en engångssumma till medlemmar som befinner sig i en krissituation. Det kan handla om någon som riskerar att bli vräkt, står inför en oväntad utgift som hotar ekonomin, eller en familj där barnen behöver hjälp med pengar till exempelvis en skolresa, fritidsaktivitet eller idrottsutrustning.

Vi vet att ekonomiska svårigheter kan drabba vem som helst – snabbt, oväntat och ofta utan egen skuld. Genom fonden vill vi skapa en trygghetens hand att hålla i, när livet gungar till.

Blicken mot framtiden – stipendier 2027

Utöver hjälpfonden planerar COSMEA att från våren 2027 inrätta stipendier. De ska kunna sökas av medlemmar, barn och ungdomar som vill utvecklas, växa och förverkliga sina drömmar – inom utbildning, kultur, idrott eller andra viktiga områden.

Genom stipendierna vill vi lyfta fram den kraft, vilja och kreativitet som finns bland våra medlemmar. För oss är det lika viktigt att kunna stötta i svåra tider som att uppmuntra till utveckling, hopp och framtidstro.

Tillsammans gör vi skillnad

COSMEA är och har alltid varit ett gemenskapens sammanhang – byggt på omtanke, solidaritet och tillit. Med den nya fonden och de kommande stipendierna vill vi fördjupa det löftet: att vi finns för varandra, i med- och motgång.

För att kunna hjälpa behövs både medel och medmänsklighet. Under året kommer vi att berätta mer om hur fonden kommer att fungera, hur man ansöker, och hur man kan bidra.

För att ingen ska stå ensam i svåra stunder. För att varje medlem ska känna att COSMEA bryr sig – på riktigt.

B K R O COSMEA 

Barn som växer upp utan självklarheter

28 okt. 2025

De syns sällan i debatter eller rubriker. Men de finns överallt – barnen som växer upp i ekonomisk osäkerhet. De som lär sig tidigt att allt kostar, att allt måste väljas bort, att ingenting längre är självklart. De bär tyst på konsekvenserna av ett samhälle som tappat sitt skyddsnät.

Det är barnen som aldrig ber om mycket. De som säger “det är lugnt, jag behöver inget” när klasskompisarna pratar om nya skor, skolutflykter eller semesterresor.
De som redan i lågstadiet har förstått mer om ekonomi än många vuxna – inte för att de vill, utan för att de måste.

De lever i hem där varje krona vänds på, där tyst oro ligger i luften, där föräldrar försöker dölja sina bekymmer men barnen ändå märker allt.
De ser när kylskåpet är tommare än vanligt. De hör suckarna vid köksbordet. De känner när mamma eller pappa säger “det ordnar sig” – fast det egentligen inte gör det.

När inget längre är självklart

Det är lätt att prata om barns lika värde, men verkligheten säger något annat.
För många barn i Sverige idag är det inte längre självklart att ha vinterkläder som passar, att kunna följa med på skolutflykt eller delta i fritidsaktiviteter.

Efter pandemin och de senaste årens ekonomiska kris har klyftorna vuxit. Matpriserna har stigit, hyrorna ökat och trygghetssystemen halkat efter.
De familjer som redan levde på gränsen har nu passerat den. Och barnen – de tystaste, mest oskyldiga – är de som betalar priset.

De hamnar utanför, inte för att de vill, utan för att samhället tillåter det.
För att det har blivit normalt att vissa barn får mycket, och andra får klara sig själva.

Den dolda skammen

Ekonomisk utsatthet syns inte alltid utifrån.
Barnen försöker smälta in, skrattar med, låtsas som att allt är okej. Men inom sig vet de att de inte kan bjuda hem kompisar, för det finns kanske ingen mat att bjuda på. De vet att de inte kan följa med på kalas, för presenten kostar mer än man har råd med.

Skammen blir en tyst följeslagare.
Och med tiden börjar de tro att de är mindre värda, att deras drömmar inte räknas.

Men inget barn ska behöva växa upp med känslan av att de står utanför, att de inte hör till. Inget barn ska behöva ta ansvar för en verklighet de inte har skapat.

Ett samhälle som glömmer

Vi har byggt ett system som säger att alla barn har lika rättigheter – men vi har glömt att jämlikhet kräver mer än ord.
Tryggheten som en gång var självklar är nu något man måste ha tur för att få.

När barn växer upp i otrygghet, växer ojämlikheten med dem. Den påverkar deras hälsa, deras utbildning, deras framtidstro. Och kanske det värsta av allt – deras självbild.
För vad händer med ett barn som tidigt lär sig att de är “mindre värda”?

Vi håller på att skapa en generation som fått känna samhällets svagaste sida: kylan.

Vi måste våga se barnen

De här barnen behöver inte mer moralpredikning eller krav på “ansvar”.
De behöver vuxna som ser, lyssnar och bryr sig. Ett samhälle som står på deras sida.

Vi måste återinföra trygghet som något självklart. Inte bara för de som redan har det bra, utan för alla barn – oavsett postnummer, bakgrund eller föräldrars ekonomi.

För barndomen ska inte handla om överlevnad. Den ska handla om lek, nyfikenhet och drömmar.
Och just nu finns det alldeles för många barn som aldrig får uppleva den friheten.

Jag tänker ofta på de barn som lär sig alldeles för tidigt hur det känns att sakna.
De som inte vågar be om något, för de vet att det inte finns pengar kvar.
De som säger att de inte är hungriga – fast magen kurrar.

De bär en tyst styrka som ingen borde behöva ha.
Och när jag ser dem, känner jag både sorg och ilska – men också hopp.
För varje gång någon väljer att se, att förstå, att agera – då finns en chans att förändra något.

Vi får aldrig vänja oss vid att barn växer upp utan självklarheter.
För ett samhälle som låter det ske har glömt sitt hjärta.

COSMEA Barn och Ungdom - B K R O COSMEA - COSMEA Kvinna

När varje krona räknas - ensamstående kvinnors kamp i ett kallare samhälle

28 okt. 2025

Bakom stängda dörrar pågår en tyst kamp i många svenska hem. Ensamstående kvinnor som varje månad kämpar för att få ekonomin att gå ihop, trots stigande priser och en välfärd som glider allt längre bort. Det handlar inte bara om pengar – det handlar om värdighet, trygghet och rätten att leva utan ständig oro.

Det finns en tyst kamp som pågår i hem runt om i Sverige. Den syns inte alltid i rubrikerna, men den känns i hjärtat hos tusentals ensamstående kvinnor varje månad – när lönen inte räcker, när barnen växer ur kläderna, när matpriserna stiger igen och det inte finns något kvar att dra in på.

Att leva som ensamstående förälder är redan en balansakt. Men i dagens ekonomiska verklighet har balansen blivit nästintill omöjlig. Allt har blivit dyrare – maten, elen, hyran, bussbiljetten, fritidsaktiviteterna. Men lönen? Den står still. Och trygghetssystemet som en gång skulle fånga upp de mest utsatta – känns alltmer som ett nät med stora hål.

När vardagen blir en kamp

Varje månad börjar på nytt, som en hinderbana. Lönen kommer in, räkningarna går ut. Man jonglerar siffror och känslor, försöker skapa trygghet i otrygghet.
En matkasse som förr kostade 500 kronor kostar nu 750. Det handlar inte längre om att välja vad man vill äta – utan om man har råd att äta sig mätt.

Det finns en trötthet som sätter sig i kroppen. Inte bara av stressen över ekonomin, utan av känslan av att hela tiden stå ensam. Att behöva vara både förälder, försörjare, problemlösare och trygg punkt, när man själv knappt orkar stå.

Och medan barnen sover räknas kvitton, vänder man på varje krona och hoppas att ingen oväntad utgift dyker upp. Ett par trasiga skor, en förkylning, en elräkning som blev lite högre – och hela månaden rasar.

Utslagningssamhället växer fram

Sakta men säkert håller Sverige på att förändras. Vi talar ofta om "välfärdslandet" med stolthet – men för många känns det som en berättelse från förr.
Utslagningssamhället har tagit sin skepnad i form av tyst skam, ojämlikhet och system som inte längre räcker till.

Tryggheten – den som en gång var självklar – finns inte längre där för alla.
När man måste be om hjälp från kommunen för att köpa vinterkläder till sitt barn, eller stå i matkön till en välgörenhetsorganisation för att klara veckan, då är något allvarligt fel.

Ingen människa ska behöva leva med ständig oro över basala behov. Ändå gör så många det.
Och det handlar inte om brist på ansvar eller vilja – det handlar om ett system som inte längre skyddar de mest utsatta.

Kvinnor som kämpar i tystnad

Det är ofta kvinnor som drabbas hårdast. De som arbetar deltid i vården, i skolan, i butiker – de yrken som håller samhället igång men sällan värderas som de borde.
De bär inte bara sin egen vardag, utan ofta sina barns framtid, och ändå möts de av krav på att "planera bättre" eller "prioritera annorlunda".

Men hur planerar man bort hunger, ensamhet eller oro? Hur prioriterar man mellan värme i lägenheten och vinterstövlar till sitt barn?

Vi måste börja se

Den här verkligheten borde inte vara tyst. Vi måste våga se de kvinnor som varje dag gör det omöjliga möjligt – och fråga oss varför de behöver göra det alls.
För ingen ska behöva stå ensam i kampen för att överleva i ett samhälle som säger sig värna jämlikhet.

Det är dags att vi pratar om ekonomisk utsatthet med empati, inte skuld. Att vi återinför tryggheten som grund, inte som privilegium.
För ett samhälle mäts inte i hur de starkaste klarar sig – utan i hur vi behandlar dem som kämpar mest.

En personlig reflektion

Jag tänker ofta på alla de kvinnor som kämpar i tystnad. De som går till jobbet med ett leende fast de knappt sovit, de som skippar lunch för att barnen ska få det de behöver, de som aldrig ber om hjälp för att de redan lärt sig att klara sig själva.

Jag har mött dem. Jag har varit en av dem.
Och jag vet hur det känns när oron över ekonomin blir en ständig följeslagare – när man kämpar varje dag för att skapa trygghet trots att tryggheten runt omkring håller på att försvinna.

Det är därför vi måste prata om det här. Inte bara i siffror och statistik, utan med hjärta. För bakom varje budget, varje nedskärning, varje politiskt beslut finns riktiga människor – och alldeles för många av dem kämpar i ensamhet.

Vi måste våga se. Våga lyssna. Våga bry oss.
För ingen ska behöva stå ensam när samhället sviker.

B K R O COSMEA - COSMEA Kvinna

De osynliga barnen

28 okt. 2025

När fattigdomen flyttar in i barndomen

Det är morgon i ett svenskt kök.
En ensam mamma kokar havregrynsgröt till barnen, men äter själv inget.
Barnen märker det inte längre. De har vant sig vid att hon säger att hon inte är hungrig.

Utanför fönstret vaknar världen som vanligt. Skolbussar, nybryggt kaffe, reklam för höstjackor och fredagsmys.
Men i allt fler hem ser verkligheten annorlunda ut.
Den nya fattigdomen har fått barnansikten.

Barn som lär sig oroa sig för tidigt

Det talas ofta om siffror. Om inflation, räntor och priser som stiger.
Men bakom statistiken finns barn — riktiga barn — som tvingas växa upp med oro som livskamrat.

De hör föräldrarna prata tyst om elräkningen.
De märker när kylskåpet ekar tomt och när middagarna blir enklare, tunnare.
De vet när något är fel, även om ingen säger det.

Barn ska inte behöva räkna.
De ska inte behöva förstå vad saker kostar, eller känna skuld för att de vill ha ett äpple till, en ny tröja, eller gå på en klassresa som familjen inte har råd med.

Men allt fler svenska barn gör just det.

När skammen flyttar in i klassrummet

I klassrummet syns det inte alltid — men barnen vet.
De vet vilka som aldrig följer med på skolutflykten,
vilka som inte har matsäck,
vilka som inte bjuder hem någon efter skolan.

Skammen har blivit en del av barndomen.
Den är tyst, men tung.
Den sätter sig i axlarna, i blicken, i sättet att alltid tacka nej med ett leende.

Det handlar inte om brist på kärlek.
De flesta av dessa barn lever med föräldrar som kämpar varje dag, som gör allt för att dölja oron.
Men hur mycket kärlek som än finns,
går det inte att skydda barn helt från den verklighet som fattigdomen för med sig.

Ett land som glömmer sina löften

Sverige har länge velat se sig som ett land där alla barn har samma chans.
Men det är inte sant längre.
Klyftorna växer. Och med dem växer också orättvisan i barns liv.

När ett barn går till skolan hungrigt,
när ett annat inte vågar berätta att det inte blir någon julklapp i år,
när ett tredje slutar tro att framtiden är för alla —
då är det inte längre bara en ekonomisk fråga.
Då är det ett samhälleligt svek.

Vi har låtit marknaden prägla även barndomen.
Vi har vant oss vid att vissa får mer, och andra mindre, som om det vore naturens ordning.
Men barnen ser.
Och de kommer att minnas.

Vi måste tala om barnen – inte bara siffrorna

Politiker pratar gärna om tillväxt, arbetslinje och ansvarstagande.
Men vem tar ansvar för barnet som sitter tyst i matsalen och tittar ner i tallriken?
För tonåringen som säger nej till fritidsaktiviteter för att slippa avslöja att pengarna inte finns?
För den ensamstående mamman som hoppar över middagen – varje kväll – för att barnen ska bli mätta?

Det är inte bara fattigdom vi ser.
Det är ett barns trygghet som sakta vittrar sönder.
Det är barndomar som krymper, drömmar som falnar.

Sverige har råd att skydda sina barn.
Frågan är om vi har modet att se deras verklighet –
och viljan att göra något åt den.

B K R O COSMEA

När välfärden sviktar och maten blir en lyxfråga – då måste vi våga tala om den nya fattigdomen.

28 okt. 2025

Det som en gång var ett löfte – att ingen i Sverige skulle behöva välja mellan mat och värme – håller på att brytas.
Klyftorna växer, och den nya fattigdomen kryper allt längre in i vardagen.
Samtidigt som vinsterna i toppen slår rekord, kämpar allt fler människor för att bara överleva.

Det var en gång ett land som lovade trygghet.
Ett land som byggde sitt samhälle på idén om jämlikhet och rättvisa.
Men efter pandemin, mitt i inflationen och det oroliga världsläget, har grunden börjat rämna.

Matpriserna har stigit till nivåer som för bara några år sedan hade känts otänkbara.
Bröd, smör, potatis, barnmat – det mest vardagliga har blivit dyrt, ibland orimligt dyrt.
Till det kommer skenande hyror, elpriser och bränslekostnader.
Det handlar inte längre om att leva gott, utan om att klara sig till nästa månad.

En ny fattigdom breder ut sig, ofta tyst och skamfylld.
Hos ensamstående föräldrar som hoppar över sina egna måltider för att barnen ska bli mätta.
Hos pensionärer som stänger av värmen för att ha råd med medicin.
Hos arbetande människor som trots heltidsjobb inte längre kan leva på sin lön.

Sverige har blivit ett land där fattigdomen inte alltid syns på utsidan –
men känns i varje hushåll där oron för pengarna har blivit en ständig följeslagare.

Och samtidigt, i andra änden, växer förmögenheterna.
Bolagsvinsterna skjuter i höjden. Bonusarna delas ut som om inget har hänt.
Det gamla klassamhället, som vi trodde vi lämnat bakom oss, står åter mitt ibland oss –
bara mer polerat, mer effektivt, mer obarmhärtigt.

Det är lätt att skylla på kriser.
Men kriser avslöjar framför allt vilka som redan stod svagast,
och vilka som haft råd att klara sig genom dem.
Ojämlikheten är inte en naturkraft. Den är resultatet av politiska beslut,
av prioriteringar och av ett samhälle som slutat värdera solidaritet som styrka.

Sverige har fortfarande råd att vara rättvist.
Men frågan är om vi fortfarande har viljan.
Viljan att bygga ett samhälle där ingen lämnas utanför,
där värdighet inte är en fråga om inkomst.

För ett land mäts inte i sina vinster –
utan i hur det behandlar dem som har minst.
Och just nu är det måttet på väg att gå förlorat.

- Tryggheten är inte borta – men den håller på att glida oss ur händerna.
Det är dags att påminna oss om vad Sverige en gång lovade:
att ingen ska behöva stå ensam i kampen för ett värdigt liv.

B K R O COSMEA