Att leva som jagad – en kvinnas berättelse om överlevnad

Jag vet hur det känns att leva med blicken över axeln.

Att alltid kartlägga en plats innan jag går in.
Att sitta nära en utgång.
Att aldrig riktigt andas ut.

Jag har levt så i tjugo år.

Det är märkligt hur livet kan delas upp i före och efter. Före hoten. Före rädslan. Före den där dagen då jag förstod att jag inte längre var fri.

Efteråt krympte världen.

Inte på en gång. Inte dramatiskt. Den krympte långsamt. Genom försiktighet. Genom anpassning. Genom överlevnadsstrategier. Jag slutade gå vissa vägar. Slutade svara på okända nummer. Slutade lita på att samhället skulle skydda mig.

Hotbilden är fortfarande stark. Den försvann aldrig. Den förändrades, men den försvann aldrig.

När tryggheten faller sönder

Det svåraste är inte alltid rädslan för honom.

Det svåraste är känslan av att samhället inte stod där när vi behövde det.

Jag bad om hjälp. Jag signalerade. Jag förklarade. Jag dokumenterade.
Men skyddet var bräckligt. Bedömningarna försiktiga. Ansvar flyttades mellan instanser.

Och någonstans i det administrativa mellanrummet stod jag – med mina barn.

Det var inte systemet som räddade oss.
Det var jag.

Jag planerade flyktvägar. Jag byggde skydd av det lilla jag hade. Jag tog beslut som ingen människa ska behöva ta ensam. Jag bar rädslan så att mina barn skulle slippa bära den fullt ut.

Att vara mamma i hot är att leva dubbelt.
Du är rädd – men du får inte visa det.
Du är trött – men du får inte falla.
Du tvivlar – men du måste vara säker.

Att leva som överlevare, inte som fri

Många tror att faran är över när man har lämnat.

Men att lämna är inte slutet. Det är början på något annat.

Ett liv i vaksamhet.
Ett liv där varje ljud kan betyda något.
Ett liv där rättsprocesser kan bli ytterligare en arena för kontroll.

Jag har levt som jagad i tjugo år. Det sätter sig i kroppen. I sömnen. I nervsystemet. I barnens frågor.

Och ändå – vi lever. Vi studerar. Vi arbetar. Vi skrattar. Vi bygger.

Det är det som är motstånd.

Utsattheten som ingen ser

Kvinnors utsatthet handlar inte bara om det som händer bakom stängda dörrar. Den handlar om vad som händer efteråt.

Om att ständigt behöva bevisa sin rädsla.
Om att bli ifrågasatt när man skyddar sina barn.
Om att betraktas som ”svår” när man egentligen är rädd.

Samhället talar om skydd. Men skydd utan förståelse är inte trygghet.
Skydd utan långsiktighet är bara en paus.

Jag önskar att jag kunde säga att rättssystemet bar oss.
Att myndigheterna stod stadigt vid vår sida.
Att barnens trygghet vägde tyngst.

Men sanningen är att vi ofta stod ensamma.

Ensam – men inte tyst

Det finns en särskild styrka i kvinnor som överlever.
Inte den romantiserade styrkan.
Utan den råa, nödvändiga.

Den som föds ur ansvar.
Ur kärlek till sina barn.
Ur insikten att ingen annan kommer att göra det om inte du gör det.

Jag räddade mig och mina barn.
Det är jag stolt över.

Men jag är också arg.

Arg över att det skulle krävas.
Arg över att hot kan fortgå i decennier.
Arg över att kvinnor förväntas vara både bevisbörda och skyddsväst.

För alla kvinnor som fortfarande lever så

Den här texten är inte bara min.

Den är för kvinnan som sover med telefonen i handen.
För kvinnan som bytt stad. Bytt namn. Bytt liv.
För kvinnan som inte blir trodd.
För kvinnan som fortfarande väntar på att någon ska säga: Vi ser dig. Vi skyddar dig.

På B K R O Cosmea och Cosmea Kvinna vägrar vi att blunda för det långvariga våldet. För hot som aldrig riktigt upphör. För system som inte alltid förmår.

Kvinnor ska inte behöva vara sina egna säkerhetssystem.
Barn ska inte växa upp i skuggan av vuxnas oförmåga att skydda.

Jag lever.
Vi lever.

Men vi lever trots – inte tack vare.

Och tills samhället fullt ut tar sitt ansvar kommer vi fortsätta höja våra röster. För trygghet är inte ett privilegium.

Det är en rättighet.

Cosmea Kvinna - B K R O Cosmea

Andra inlägg

• När världen krymper - om kvinnors utsatthet i det tysta
• När världen krymper – en berättelse om ett liv som blev mindre
• Sverige bryter mot Barnkonventionen när man utvisar barn och ungdomar
• Barn som betalar priset
• Sverige 2026, ett mörkt år för barnsäkerhet
• Är detta ett Sverige vi vill ha, som utvisar barn?
• De som redan fallit får ta smällen – igen
• När utsatthet blir politik – och ojämlikhet normaliseras
• De som sällan får ta plats – kvinnor, barn och unga i utsatthet