Männens våld mot kvinnor – den äldsta samhällskrisen vi fortfarande vägrar lösa
Det finns samhällskriser som får namn, budgetar, pressträffar och nationella kraftsamlingar. Det finns kriser som mäts i inflation, arbetslöshet, brottskurvor och opinionssiffror. Men den största, äldsta och mest envist normaliserade samhällskrisen har pågått i århundraden: mäns våld mot kvinnor.
Det är en kris som utspelar sig i hemmen, i sovrummen, i trapphusen, på arbetsplatserna, i vårdnadstvister, i digitala kanaler, i ekonomiskt beroende, i hot, kontroll, isolering, sexualiserat våld och mord. Den syns inte alltid på gatan. Den låter inte alltid högt. Den sker ofta bakom stängda dörrar – men den formar hela samhället.
Brå visar att 13,6 procent av befolkningen uppgav utsatthet för våld i nära relation under 2022, och att kvinnor rapporterade högre utsatthet än män. Under 2025 dödades elva kvinnor i Sverige av en person de hade eller hade haft en parrelation med. Socialstyrelsen konstaterade dessutom 2026 att samhället fortfarande misslyckas med att stoppa dödligt våld i nära relationer, trots kända riskfaktorer.
Detta är inte en rad ”enskilda tragedier”. Det är ett mönster. Det är struktur. Det är politik. Det är makt.
Mäns våld mot kvinnor börjar sällan med slaget. Det börjar ofta med nedbrytningen. Med kontrollen över telefonen, kläderna, vännerna, ekonomin, barnen, rörelsefriheten och självkänslan. Det börjar med att kvinnan lär sig läsa av stämningar, undvika konflikter, förklara bort, tona ner, anpassa sig och överleva. Våldet blir inte normalt för att det är acceptabelt – utan för att det upprepas tills hela livet organiseras kring mannens humör.
Och barnen ser. Barnen hör. Barnen känner. Även när vuxenvärlden säger att ”barnen låg och sov”, bär barnen ofta våldets ljud, tystnader och rädsla i kroppen. Ett samhälle som inte skyddar kvinnor skyddar inte heller barn.
Det mest brutala är att kvinnan ofta förväntas bära bevisbördan för sin egen utsatthet. Hon ska berätta lagom tydligt, men inte för känslosamt. Hon ska lämna, men utan pengar. Hon ska skydda barnen, men samtidigt samarbeta med förövaren. Hon ska lita på myndigheter, trots att många kvinnor har erfarenheter av att inte bli trodda, inte bli skyddade eller till och med bli ifrågasatta som mödrar när de berättar om våld.
Här ligger ett av samhällets största svek: vi säger till kvinnor att de ska lämna, men vi bygger inte alltid ett samhälle där det är möjligt att lämna tryggt.
Kvinnojourer, socialtjänst, polis, vård och rättsväsende gör ofta viktiga insatser. Men systemet är fortfarande splittrat, långsamt och för svagt. Skyddet blir för ofta tillfälligt. Barnens situation blir för ofta sekundär. Förövarens rättigheter väger ofta tyngre än kvinnans och barnens säkerhet. Och medan myndigheter utreder, väntar och samverkar, fortsätter våldet.
Det räcker inte med kampanjer. Det räcker inte med vackra ord om nollvision. Det krävs verklig förändring: långsiktigt finansierade skyddade boenden, fristående stöd för kvinnor och barn, starkare ekonomiskt skydd, bättre riskbedömningar, snabbare rättsprocesser, verkligt ansvar för våldsutövare och en lagstiftning som förstår att våld i nära relation inte är en konflikt mellan två parter – utan ett maktbrott.
För det är precis vad detta är: makt.
Mäns våld mot kvinnor handlar inte om att män ”tappar kontrollen”. Tvärtom handlar det ofta om att de utövar kontroll. Över kvinnans kropp, liv, ekonomi, sexualitet, moderskap och frihet. Därför måste samhällets svar vara lika tydligt: kvinnors liv är inte förhandlingsbara.
Vi måste sluta tala om detta som om det vore ett sorgligt sidoproblem. Det är en demokratifråga. En rättighetsfråga. En barnrättsfråga. En folkhälsofråga. En klassfråga. En jämställdhetsfråga. En fråga om vilket slags samhälle vi överhuvudtaget anser oss vara.
Så länge kvinnor tvingas leva i rädsla i sina egna hem är Sverige inte tryggt.
Så länge barn växer upp med våldets närvaro är Sverige inte barnvänligt.
Så länge mäns våld fortsätter att döda kvinnor är jämställdheten inte uppnådd.
Och så länge vi behandlar denna kris som något vi beklagar, men inte omformar samhället kring, är vi medskyldiga till tystnaden.
Mäns våld mot kvinnor har pågått i århundraden. Det är inte brist på kunskap som är problemet. Det är brist på politisk vilja, ekonomisk prioritering och strukturellt mod.
Nu måste samhället välja sida.
Inte i ord.
I handling.
Cosmea Kvinna - B K R O Cosmea
Andra inlägg
- Våldet mot kvinnor fortsätter – och samhällets svek blir allt svårare att bortförklara
- Kvinnor dör – medan samhället fortfarande tvekar
- Mäns våld mot kvinnor – Sveriges mest ihållande samhällskris
- Konturerna av en ny skyddslagstiftning: mot ett dualistiskt system
- Från princip till praktik: konturerna av ett alternativt system
- Glad Påsk
- Mot en rättighetsbaserad och tillitsbärande stödstruktur
- Nödvändigheten av ett paradigmskifte i arbetet med utsatta kvinnor, barn och unga
- När det svåra blir normalt - om normaliseringsprocessen
