Kvinnors utsatthet – när friheten begränsas av rädsla
Det finns ett mått på ett samhälles frihet som sällan syns i statistik eller ekonomiska prognoser.
Det mäts inte i tillväxt, sysselsättning eller inflation.
Det mäts i människors möjlighet att leva sina liv utan rädsla.
Ur det perspektivet återstår mycket innan Sverige kan beskrivas som ett fullt ut jämställt samhälle.
För alltför många kvinnor är friheten villkorad.
De funderar över vilken väg de ska ta hem sent på kvällen. De håller mobiltelefonen i handen när de går genom en mörk park. De undviker vissa platser, vissa människor och ibland till och med vissa ord i sitt eget hem. De anpassar sina liv efter risken att utsättas för hot, trakasserier eller våld.
Friheten blir då inte längre självklar.
Den blir något som måste förhandlas fram varje dag.
Utsattheten börjar långt innan våldet
När vi talar om kvinnors utsatthet tänker många på den kvinna som söker skydd efter att ha blivit misshandlad.
Men utsattheten börjar ofta långt tidigare.
Den börjar när kvinnans gränser ifrågasätts.
När hennes nej inte respekteras.
När hennes ekonomiska självständighet begränsas.
När hennes kontakter med familj och vänner successivt bryts ned.
När hon lär sig att väga varje ord för att undvika en konflikt.
Det är i dessa små, nästan osynliga förändringar som makten växer.
Våld är sällan den första handlingen.
Det är ofta den sista länken i en lång kedja av kontroll.
Skulden som aldrig borde vara kvinnans
Ett av de mest smärtsamma dragen i kvinnors utsatthet är hur skulden förskjuts.
Den som utsätts börjar ofta bära ansvaret för det hon aldrig orsakat.
Hon frågar sig själv:
Gjorde jag något fel?
Kunde jag ha sagt det annorlunda?
Borde jag ha lämnat tidigare?
Det är frågor som egentligen borde riktas åt ett helt annat håll.
Varför utövade han våld?
Varför ansåg han sig ha rätt att kontrollera en annan människa?
Varför reagerade inte omgivningen tidigare?
När skulden hamnar hos kvinnan sker en andra kränkning.
Först utsätts hon för våld.
Sedan förväntas hon förklara varför våldet drabbade just henne.
Samhällets ansvar slutar inte vid polisanmälan
Det är lätt att tänka att samhällets ansvar börjar när en anmälan görs.
Men ansvaret börjar långt tidigare.
Det börjar i skolan, där barn behöver lära sig vad respekt, samtycke och jämlikhet innebär.
Det fortsätter inom hälso- och sjukvården, där signaler om våld måste upptäckas och tas på allvar.
Det fortsätter inom socialtjänsten, rättsväsendet och arbetslivet.
Kvinnors utsatthet är inte en fråga för en enskild myndighet.
Den angår hela samhället.
Varje gång en kvinna inte blir trodd.
Varje gång hennes rädsla bagatelliseras.
Varje gång hennes berättelse möts av misstänksamhet.
Då förstärks hennes utsatthet.
Den tysta ensamheten
Många kvinnor beskriver att det svåraste inte alltid är själva våldet.
Det svåraste är ensamheten.
Att känna att ingen ser.
Att ingen förstår.
Att ingen frågar.
Förövaren arbetar ofta systematiskt för att isolera kvinnan från hennes nätverk.
Men även samhället kan, utan avsikt, bidra till denna isolering när hjälpen är svår att få, väntetiderna långa eller stödet otillräckligt.
Att bryta våldets makt handlar därför också om att bryta ensamheten.
Ingen människa ska behöva bära sin rädsla ensam.
Barnen ser mer än vi tror
När en kvinna lever i utsatthet gör barnen det också.
Barn märker spänningen i rummet.
De hör tystnaden efter grälet.
De ser mammans oro.
De känner av rädslan långt innan någon berättar vad som händer.
Många barn tar på sig ett ansvar som inget barn ska bära.
De försöker skydda sina syskon.
Trösta sin mamma.
Anpassa sig efter den vuxnes humör.
De blir små vuxna långt innan de fått vara barn.
Därför måste arbetet mot mäns våld mot kvinnor alltid vara ett arbete för barns rättigheter.
Ett samhälle som vill kalla sig jämställt
Vi talar ofta om Sverige som ett föregångsland när det gäller jämställdhet.
På många områden har vi också kommit långt.
Men jämställdhet kan aldrig mätas enbart i lagstiftning, utbildningsnivå eller arbetsmarknadsstatistik.
Den måste också mätas i kvinnors faktiska trygghet.
Kan kvinnor leva utan rädsla?
Kan de lämna en våldsam relation utan att riskera fattigdom eller hemlöshet?
Kan de lita på att samhället skyddar dem?
Om svaret fortfarande är nej för många kvinnor har vi ännu inte nått det samhälle vi säger oss vilja vara.
Från medkänsla till handling
Det räcker inte att känna sorg när ännu en kvinna dödas.
Det räcker inte att uttrycka avsky efter ännu ett uppmärksammat fall.
Medkänsla är viktig.
Men medkänsla utan handling förändrar ingenting.
Det krävs långsiktiga investeringar i kvinnojourer, skyddade boenden, förebyggande arbete, utbildning och ett rättsväsende som har resurser att agera snabbt och konsekvent.
Framför allt krävs ett samhälle som vägrar acceptera att kvinnors rädsla är ett normaltillstånd.
Ett löfte till kommande generationer
Den verkliga frågan är inte bara hur vi skyddar dagens kvinnor.
Den verkliga frågan är vilket samhälle vi lämnar till morgondagens flickor.
Ska de växa upp med samma försiktighet, samma begränsningar och samma oro som generationer av kvinnor före dem?
Eller ska de få ärva ett samhälle där frihet inte är ett privilegium, utan en självklar rättighet?
Det valet gör vi inte genom ord.
Vi gör det genom de lagar vi stiftar, de resurser vi avsätter, den kultur vi formar och det mod vi visar när vi vägrar acceptera våld som en del av kvinnors liv.
För ett samhälle blir aldrig friare än den frihet det ger sina kvinnor.
Och så länge någon kvinna lever i rädsla är vår gemensamma uppgift ännu inte avslutad.
Cosmea Kvinna - B K R O Cosmea
Andra inlägg
- Mäns våld mot kvinnor – när makten flyttar in i hemmet
- En presentation av vår nya essä serie
- När våldet blir vardag – samhällets normalisering av kvinnors utsatthet
- Männens våld mot kvinnor – den äldsta samhällskrisen vi fortfarande vägrar lösa
- Våldet mot kvinnor fortsätter – och samhällets svek blir allt svårare att bortförklara
- Kvinnor dör – medan samhället fortfarande tvekar
- Mäns våld mot kvinnor – Sveriges mest ihållande samhällskris
- Konturerna av en ny skyddslagstiftning: mot ett dualistiskt system
- Från princip till praktik: konturerna av ett alternativt system
