En artikelserie från Cosmea Kvinna

Om kvinnorna som alltför sällan får stå i centrum

Det finns kvinnor som Sverige gärna talar om. Den framgångsrika kvinnan. Företagaren. Politikern. Chefen. Kvinnan som gjort karriär, brutit glastak och visat att möjligheterna finns. Hennes framgång är viktig och värd att uppmärksamma. Men det finns också andra kvinnor. Kvinnor vars liv sällan blir berättelser om jämställdhetens framsteg.

Kvinnor som arbetat ett helt liv och ändå har svårt att få pensionen att räcka. Kvinnor med funktionsnedsättningar som får kämpa för självständighet och inflytande. Hemlösa kvinnor. Ensamstående mödrar. Kvinnor som flytt från krig eller förföljelse och försöker bygga ett nytt liv. Kvinnor som lämnat våldsamma män men upptäckt att friheten också kan innebära ekonomisk utsatthet, ensamhet och en lång kamp mot myndigheter och system. Kvinnor som blivit sjuka, förlorat sin plats på arbetsmarknaden och sakta försvunnit ur den värld där människors värde alltför ofta mäts i prestation och produktivitet.

Det är om dem den här artikelserien ska handla.

Vi har valt att kalla den ”Kvinnorna Sverige glömde”. Det är naturligtvis inte Sverige som abstrakt land som glömmer. Det är vi – politiken, institutionerna, medierna och ibland också vi människor – som bestämmer vilka erfarenheter som får synas och vilka som hamnar i periferin. Ett samhälle kan tala mycket om jämställdhet och samtidigt vara förvånansvärt tyst om de kvinnor som befinner sig längst från makten.

För jämställdhet kan aldrig enbart mätas genom hur många kvinnor som sitter i bolagsstyrelser, hur många kvinnliga ministrar vi har eller hur många kvinnor som når samhällets högsta positioner. De frågorna spelar roll, men de berättar bara en del av historien. Jämställdheten måste också mätas vid köksbordet hos kvinnan som efter hyran räknar kronorna för att se om pengarna räcker till mat. Den måste mätas hos kvinnan som behöver hjälp i vardagen men vill bestämma över sitt eget liv. Hos mamman som ligger vaken och räknar på hur barnens vinterkläder ska betalas. Hos kvinnan som lämnat en våldsam relation och måste börja om med nästan ingenting. Hos den äldre kvinnan som arbetat och vårdat andra hela livet men som själv möter ålderdomen med ekonomisk oro.

Det är där jämställdhetens verkliga tillstånd också måste granskas.

Kvinnors utsatthet uppstår inte i ett vakuum. Kön samspelar med ekonomi, klass, ålder, funktionsnedsättning, hälsa, migration och möjligheten att få tillgång till samhällets resurser. Två kvinnor kan leva i samma stad och samtidigt befinna sig i nästan helt olika verkligheter. Den ena kan köpa sig tid, trygghet och juridisk hjälp. Den andra kanske inte ens har råd med bussbiljetten till mötet där hennes framtid ska diskuteras. Formellt har de samma rättigheter. I praktiken kan deras möjligheter att använda dem vara helt olika.

Det är därför vi måste våga tala om klass när vi talar om kvinnor. Fattigdom är också en kvinnofråga. Bostadspolitik är en kvinnofråga. Pensioner är en kvinnofråga. Funktionsrätt är en kvinnofråga. Arbetsmarknadspolitik är en kvinnofråga. Migration är en kvinnofråga. Välfärdens utformning är en kvinnofråga. Och mäns våld mot kvinnor är inte en isolerad fråga vid sidan av allt detta. Våldets konsekvenser förstärks när kvinnan saknar pengar, bostad, hälsa, nätverk eller tillgång till fungerande stöd.

Men den här serien ska inte beskriva kvinnor enbart som utsatta.

Det skulle vara ännu ett sätt att göra dem mindre än de är.

Vi vill skriva om deras styrka, motstånd och erfarenheter. Om kvinnan som överlevde. Om kvinnan som trots fattigdom skapade trygghet åt sina barn. Om kvinnan som vägrade acceptera att en myndighet visste mer om hennes liv än hon själv. Om kvinnan som började om vid sextio. Om kvinnan som efter år av våld till sist låste dörren till ett eget hem. Om kvinnorna som organiserat sig, protesterat, vårdat, arbetat, älskat, sörjt och fortsatt framåt trots att förutsättningarna varit långt ifrån jämlika.

Styrka får emellertid aldrig bli samhällets ursäkt för att lämna människor ensamma.

Vi säger gärna att kvinnor är starka. Och kvinnor är starka. Men ingen människa ska behöva vara stark varje minut av sitt liv därför att samhällets skyddsnät inte håller. Att hylla en människas förmåga att överleva får aldrig ersätta frågan om varför hon tvingades kämpa så hårt från början.

I den här serien kommer Cosmea Kvinna därför att söka sig bort från maktens centrum och närmare kvinnors vardag. Vi kommer att skriva om äldre kvinnor med små ekonomiska marginaler, kvinnor med funktionsnedsättningar, hemlösa kvinnor, ensamstående mödrar, migrerade kvinnor, våldsutsatta kvinnor och andra vars berättelser alltför lätt försvinner när samhällsdebatten söker enkla svar på komplicerade problem.

Vi kommer ibland att vara kritiska. Det måste vi vara. Men kritiken handlar inte om att misstänkliggöra alla människor som arbetar inom välfärden eller myndigheterna. Tvärtom finns där varje dag människor som gör avgörande insatser. Kritiken måste riktas mot strukturer, prioriteringar och system som inte fungerar – och mot den politiska oviljan att förändra dem när konsekvenserna redan är kända.

Framför allt vill vi ställa en fråga genom hela serien:

Vilka kvinnor ser vi när vi säger att Sverige är jämställt – och vilka har vi lämnat utanför bilden?

För kvinnan med den lilla pensionen finns.

Den hemlösa kvinnan finns.

Kvinnan med funktionsnedsättning finns.

Den ensamstående mamman finns.

Kvinnan som gömmer sin rädsla finns.

Kvinnan som börjar om finns.

De behöver inte vår välgörenhet.

De behöver sina rättigheter, sin självständighet och sin självklara plats i berättelsen om Sverige.

Det är därför vi skriver.

För kvinnorna Sverige glömde.

Och kanske också för att Sverige ska börja minnas dem igen.

 

Cosmea Kvinna

B K R O Cosmea