Mot en rättighetsbaserad och tillitsbärande stödstruktur

För att möjliggöra ett verkligt skifte i arbetet med utsatta kvinnor, barn och unga krävs inte enbart en problematisering av nuvarande ordning, utan även en tydlig formulering av alternativa principer och strukturer. Ett centralt begrepp i detta sammanhang är övergången från ett kontrollorienterat till ett rättighetsbaserat perspektiv.

Ett rättighetsbaserat synsätt innebär att individens behov av skydd och stöd inte villkoras av en samtidig granskning av hennes förmåga eller brister. I dagens tillämpning av Socialtjänstlagen sammanflätas stöd och kontroll i en sådan utsträckning att det för många framstår som oskiljaktiga processer. Denna sammanblandning riskerar att urholka tilliten till hela välfärdssystemet, särskilt bland dem som redan befinner sig i marginaliserade och utsatta positioner.

Ett alternativt ramverk skulle i större utsträckning behöva särskilja stödjande insatser från utredande funktioner. Detta skulle kunna innebära att första linjens stöd – där individer söker hjälp frivilligt – organiseras i former som inte automatiskt initierar myndighetsutövning. En sådan differentiering skulle sannolikt sänka trösklarna för att söka hjälp, och därmed möjliggöra tidigare insatser, vilket i sin tur är avgörande ur ett preventivt perspektiv.

Ur ett barnrättsperspektiv är detta särskilt angeläget. Barn som lever i utsatthet navigerar ofta i komplexa lojalitetskonflikter, där rädslan för konsekvenser – såsom familjesplittring eller institutionalisering – väger tyngre än möjligheten till stöd. En strikt tillämpning av anmälningsplikt riskerar därför att stå i konflikt med intentionerna i Barnkonventionen, särskilt vad gäller barnets rätt att komma till tals och att få sitt bästa bedömt i ett bredare sammanhang än enbart juridisk riskhantering.

Vidare aktualiseras frågan om institutionell autonomi och legitimitet. När civilsamhällets aktörer, såsom kvinnojourer, i hög grad integreras i det offentliga systemet genom finansieringsstrukturer, uppstår en risk för det som i forskningen ibland benämns som “institutionell isomorfism” – där organisationer gradvis anpassar sig till de normer och logiker som präglar finansiären. Detta kan leda till att alternativa arbetssätt, som bygger på lågtröskelstöd, anonymitet och fullständig autonomi, successivt försvagas.

Mot denna bakgrund framstår behovet av genuint fristående aktörer som centralt. Organisationer som B K R O Cosmea kan i detta avseende spela en avgörande roll, inte enbart som komplement, utan som en parallell struktur med en annan kunskapsgrund och ett annat förhållningssätt. Deras existens möjliggör en pluralism i stödlandskapet, vilket i sig kan stärka rättssäkerheten genom att erbjuda fler vägar till hjälp.

Avslutningsvis bör betonas att ett framtida system måste präglas av en ökad reflexivitet – det vill säga en förmåga att kontinuerligt granska sina egna konsekvenser i praktiken. Det räcker inte att lagstiftning formuleras utifrån normativa ideal; dess effekter måste också förstås utifrån de erfarenheter som bärs av dem som berörs. Här utgör berättelser från kvinnor, barn och unga inte enbart vittnesmål, utan en central kunskapskälla för utvecklingen av mer träffsäkra och humana stödinsatser.

Ett system som förmår lyssna till dessa röster – och omsätta dem i strukturell förändring – har potential att gå från att vara reaktivt och kontrollerande till att bli förebyggande, tillitsbaserat och i verklig mening skyddande.

B K R O Cosmea

Andra inlägg

• Nödvändigheten av ett paradigmskifte i arbetet med utsatta kvinnor, barn och unga
• När det svåra blir normalt - om normaliseringsprocessen
• När drömmen börjar ta form
• Drömmen om ett Cosmea hus
• Cosmea - Manifestet
• Cosmeas Värdegrund
• Varför vi kämpar för utsatta kvinnor, barn och ungdomar
• Varför utvisningar av barn strider mot barnkonventionen
• En ny plats för Cosmea