Kvinnor dör – medan samhället fortfarande tvekar

I Sverige mördas kvinnor av män som de har levt med, älskat, lämnat eller försökt fly ifrån. Det händer om och om igen. Ändå behandlas mäns våld mot kvinnor fortfarande som om det vore en återkommande tragedi – istället för det samhällshot det faktiskt är.

Hur många kvinnor måste dö innan detta tas på fullt allvar?

Varje gång en kvinna mördas upprepas samma mönster. Politiker uttrycker sorg. Myndigheter lovar förbättringar. Debatten blossar upp i några dagar – och sedan går samhället vidare. Men kvinnorna som lever under hot kan inte gå vidare. De lever kvar i rädslan, i kontrollen, i våldet.

Och alltför många lever med vetskapen om att hjälpen kanske inte kommer i tid.

Det mest skrämmande är att varningssignalerna ofta redan finns där. Hot, anmälningar, tidigare våld, skyddsbehov. Ändå fallerar systemen gång på gång. Kvinnor skickas mellan myndigheter. Ansvar försvinner i byråkrati. Och medan möten hålls och dokument skrivs fortsätter våldet bakom stängda dörrar.

Det är inte acceptabelt. Det är ett samhälleligt misslyckande.

Samtidigt finns en märklig försiktighet i debatten. Man talar gärna om våldet, men mer sällan om makten bakom det. För mäns våld mot kvinnor handlar inte bara om ilska eller “familjeproblem”. Det handlar om kontroll, kvinnosyn och strukturer som fortfarande gör det möjligt för män att utöva makt genom rädsla och våld.

Och så länge samhället inte vågar tala klarspråk kommer förändringen att gå för långsamt.

Kvinnojourer larmar om brist på resurser. Socialtjänsten är pressad. Skyddade boenden saknar långsiktig trygghet. Samtidigt förväntas kvinnor själva bära ansvaret för att fly, gömma sig och börja om. Det är absurt att den som utsätts för våld så ofta är den som måste lämna sitt hem, sitt arbete och sitt liv – medan förövaren ibland kan fortsätta nästan som vanligt.

Vad säger det om rättvisan?

Trygghet kan inte bara handla om fler kameror och hårdare straff i den offentliga debatten. Ett samhälle där kvinnor inte är trygga i sina egna hem är inte ett tryggt samhälle. Punkt.

Och ansvaret kan inte läggas enbart på de kvinnor som vågar anmäla. Ansvar måste ligga på staten, rättsväsendet och politiken. På dem som har makt att skapa verklig förändring – om viljan finns.

För viljan prövas inte i högtidstal om jämställdhet.
Den prövas i hur många kvinnor som faktiskt får skydd innan det är för sent.

Det räcker inte längre med ord. Kvinnor behöver handling, resurser och ett samhälle som slutar reagera först efter nästa dödsfall.

Varje kvinna som tvingas leva i rädsla är ett underbetyg för hela samhället.

Och varje kvinna som mördas trots att signalerna funnits där är inte bara ett individuellt öde – det är ett kollektivt svek.

Cosmea Kvinna - B K R O Cosmea

Andra inlägg

• Mäns våld mot kvinnor – Sveriges mest ihållande samhällskris
• Konturerna av en ny skyddslagstiftning: mot ett dualistiskt system
• Från princip till praktik: konturerna av ett alternativt system
• Glad Påsk
• Mot en rättighetsbaserad och tillitsbärande stödstruktur
• Nödvändigheten av ett paradigmskifte i arbetet med utsatta kvinnor, barn och unga
• När det svåra blir normalt - om normaliseringsprocessen
• När drömmen börjar ta form
• Drömmen om ett Cosmea hus