I Sverige lever tusentals kvinnor varje dag i rädsla. Rädsla för slag, hot, kontroll, förnedring och psykiskt våld. Rädsla för mannen som säger sig älska dem men samtidigt bryter ner dem bit för bit. Och trots att samhället känner till detta fortsätter kvinnomisshandeln år efter år, som om våldet blivit något vi vant oss vid att leva med.

Det är ett djupt samhällsmisslyckande.

Bakom varje statistik finns en människa. En kvinna som försöker skydda sina barn medan hon själv går sönder. En kvinna som kanske redan sökt hjälp flera gånger men inte blivit trodd, inte fått tillräckligt skydd eller tvingats återvända till samma farliga miljö därför att alternativen varit för få.

Många frågar fortfarande varför kvinnor inte “bara lämnar”. Men den verkliga frågan borde vara: varför är det fortfarande så svårt att få verklig hjälp när man försöker?

Normaliseringsprocessen gör att våldet ofta kommer gradvis. Förövaren bryter ner självkänslan, isolerar kvinnan, skapar skuld och rädsla. Till slut lever kvinnan i ett tillstånd där överlevnad blir viktigare än frihet. När samhället då möter henne med byråkrati, väntetider eller misstro riskerar det att förstärka den makt våldsutövaren redan har.

Det är därför kvinnomisshandel aldrig kan reduceras till “relationsproblem”. Det handlar om makt, kontroll och systematiskt våld.

Och barnen ser allt.

Även när de inte själva blir slagna påverkas de av skrik, hot, rädsla och otrygghet. Många barn som växer upp i våldsamma hem utvecklar psykisk ohälsa, ångest och trauma som följer dem långt upp i vuxenlivet. Ändå är stödet ofta otillräckligt även för dem.

Samtidigt fortsätter kvinnojourer runt om i landet att larma om bristande resurser. Personal går på knäna. Skyddade boenden saknar långsiktig trygghet. Kvinnor nekas ibland hjälp därför att platserna inte räcker till. Hur kan ett land som säger sig värna jämställdhet acceptera detta?

Det finns också en farlig tendens att reagera först när en kvinna blivit mördad. Först då ställs de stora frågorna. Först då diskuteras bristerna. Men samhällets ansvar börjar långt tidigare – vid första hotet, första slaget, första gången en kvinna signalerar rädsla.

Ingen kvinna ska behöva riskera sitt liv för att bli tagen på allvar.

Politiker talar gärna om trygghet och säkerhet. Men ett samhälle där kvinnor inte ens är trygga i sina egna hem är inte tryggt. Och så länge kvinnors rädsla inte prioriteras på samma sätt som andra samhällshot kommer våldet fortsätta att skörda liv.

Det som behövs är inte fler tomma löften efter ännu ett uppmärksammat fall. Det som behövs är modet att bygga ett samhälle där kvinnor faktiskt skyddas innan det är för sent.

För varje kvinna som tystas av rädsla är ett misslyckande för demokratin.
Och varje kvinna som dödas trots varningssignaler är ett bevis på att samhället fortfarande sviker dem som behöver skydd allra mest.

B K R O Cosmea - Cosmea Kvinna