Det finns människor i Sverige som aldrig riktigt får landa. Som alltid balanserar på gränsen till att falla – ekonomiskt, psykiskt, socialt. I dag knuffas de inte bara närmare kanten. De trycks rakt ut över den. Och det sker inför öppen ridå.

Vi pratar om barn som växer upp i familjer där varje krona räknas, där fritidsaktiviteter är en lyx och framtiden något diffust och hotfullt. Om personer med funktionsnedsättning som gång på gång måste bevisa sitt lidande för att få det stöd de redan har rätt till. Om migranter som bär samhället på sina axlar men nekas trygghet, fast jobb och värdighet. Om äldre som efter ett helt arbetsliv möts av ensamhet, låga pensioner och ett välfärdssystem som inte längre orkar se dem.

Detta är inte en naturlag. Det är inte ”svåra tider” som drabbar alla lika. Det är ett resultat av prioriteringar. Av beslut som gång på gång väljer bort dem som saknar stark röst, lobbyister eller kapital. När välfärden monteras ner är det alltid samma människor som får betala priset.

Det som gör mest ont är inte bara nedskärningarna i sig, utan den kyla som har smugit sig in i samhällsdebatten. Människor i utsatthet beskrivs som problem, kostnader eller riskfaktorer. Deras liv reduceras till statistik eller misstänkliggörs som individuella misslyckanden. Som om fattigdom, ohälsa och otrygghet vore personliga karaktärsbrister – inte konsekvenser av strukturer som sviker.

Men utsatthet smittar. Den ärvs. Den växer. Ett barn som inte får stöd i tid bär det med sig genom hela livet. En människa som pressas bort från trygghet tappar till slut tilliten – till samhället, till andra, till sig själv. När vi accepterar detta, när vi normaliserar att vissa alltid ska ha det sämre, då har vi gjort ojämlikheten till en del av vår identitet.

Och låt oss vara ärliga: ett samhälle som klarar av att skydda kapital, subventionera de redan starka och tala varmt om tillväxt, men som samtidigt inte förmår skydda sina mest sårbara – det är ett samhälle som har tappat sin moraliska kompass.

Det här handlar inte om välgörenhet. Det handlar om värdighet. Om vilket samhälle vi vill leva i och lämna efter oss. Om vi accepterar att trygghet är något man förtjänar – eller om vi vågar stå fast vid att den är en rättighet.

De som redan är utsatta behöver inte fler krav, fler kontroller eller fler misstankar. De behöver ett samhälle som sträcker ut handen i stället för att dra sig undan. Ett samhälle som ser, lyssnar och agerar. Allt annat är ett svek – och vi kan bättre än så.

B K R O Cosmea - Cosmea Kvinna