När kvinnors och barns trygghet nedprioriteras – ett politiskt svek
Jag ser med växande oro hur den nuvarande politiska regeringen steg för steg rustar ner kvinnofrågorna och hjälparbetet kring utsatta kvinnor och barn. Det sker sällan med stora rubriker eller öppna deklarationer – utan genom nedskärningar, omprioriteringar och tyst normalisering. Men konsekvenserna är allt annat än tysta.
När resurser till kvinnojourer minskar, när stödinsatser för våldsutsatta kvinnor försvagas och när barn som lever i otrygga hem får mindre skydd, då handlar det inte om abstrakta budgetposter. Det handlar om människors liv och säkerhet. För många kvinnor och barn är samhällets stöd den sista livlinan bort från våld, kontroll och övergrepp.
Kvinnofrågor behandlas allt oftare som särintressen – något man kan ta itu med “sen”, när ekonomin tillåter. Men jämställdhet och skydd mot våld är inte ett tillval i ett demokratiskt samhälle. Det är grundläggande rättigheter. När dessa frågor nedprioriteras sänder det en farlig signal: att vissa människors trygghet är mindre värd än andra politiska ambitioner.
Särskilt allvarligt är hur barnen drabbas. Barn som bevittnar våld, lever med rädsla eller växer upp i destruktiva miljöer behöver långsiktigt och professionellt stöd. När sociala insatser försvagas riskerar vi att svika en hel generation. Det är inte bara ett moraliskt misslyckande – det är också ett samhällsproblem som kommer att få långtgående konsekvenser.
Samtidigt sker detta i ett samhällsklimat där hårdare retorik, ökade krav och minskad empati blivit norm. Fokus flyttas från förebyggande arbete till repressiva åtgärder. Från omsorg till kontroll. Kvinnors utsatthet reduceras till statistik, och våld i nära relationer riskerar att hamna i skuggan av andra politiska prioriteringar.
Det här är ingen slump. Det är ett politiskt vägval.
När jämställdhet inte längre ses som en självklar del av samhällsbygget, utan som något sekundärt, då urholkas också tilliten till staten. Ett samhälle som inte förmår skydda sina mest utsatta förlorar sin moraliska kompass.
Jag menar att vi måste säga ifrån. Kvinnors och barns rätt till trygghet, skydd och stöd får aldrig bli en budgetfråga bland andra. Det är en grundbult i ett anständigt samhälle.
Att rusta ner kvinnofrågorna är att blunda för våldet.
Att försvaga stödet till utsatta barn är att acceptera otrygghet som norm.
Vi måste kräva en politik som sätter människovärde före besparingar – och som tydligt visar att kvinnors och barns liv inte är förhandlingsbara.
B K R O Cosmea - Cosmea Kvinna
Andra inlägg
- De som sällan får ta plats – kvinnor, barn och unga i utsatthet
- De osynliga kvinnorna – när tystnad blir en överlevnadsstrategi
- Vår röst för Irans kvinnor - solidaritet är handling
- Hedersvåld – Ursprung, Utveckling och Mekanik
- När styrkan tystas — och vi väljer att lyssna
- Krönika - Ett år av röster som stannat kvar
- Cosmea — En återblick på 2025 och våra önskningar för 2026
- 🌿 Mellandagarna – ett stilla andrum för dig
- God Jul önskar Cosmea
