När styrkan tystas — och vi väljer att lyssna

Det finns kvinnor vars berättelser aldrig hamnar på löpsedlar. Kvinnor som bär sin smärta tyst, som lär sig läsa av rummets minsta skiftning, som krymper sig själva för att få plats i andras gränser. De finns i varje trapphus, varje väntrum, varje stadsgata — och alltför ofta går de oss förbi.

Utsatthet har många ansikten. Den kan vara ett kontrollerande ord vid köksbordet, en hotfull tystnad i hallen, ett ekonomiutrymme som krymper tills friheten inte längre ryms där. Den kan vara år av nedmonterad självkänsla — gjord av små, osynliga steg som världen inte alltid förstår.

Och ändå kallas kvinnor starka. Stark för att hon stannar. Stark för att hon överlever. Stark för att hon bär. Men ingen människa ska behöva vara stark för att få vara trygg.

Det sociala arbetets rum är ofta det första där kvinnan får andas utan att bli ifrågasatt. Här får orden komma i sin egen takt. Här finns någon som inte säger ”varför gick du inte tidigare?” utan istället: ”Jag hör dig. Du är inte ensam.” I det mötet ligger en kraft som inte syns i statistik — men som kan förändra en människas livsbana.

När vi arbetar nära kvinnors verklighet ser vi också hur samhällets strukturer fortsätter att svika. Hur våld normaliseras. Hur skam flyttas från förövaren till den som överlever. Hur kvinnors gränser gång på gång blir något andra tror sig ha rätt att förhandla om.

Cosmea Kvinna står mitt i detta landskap — inte som en röst som talar över kvinnorna, utan som en röst som bär deras ord vidare. Socialt arbete handlar inte bara om stöd, insatser och handlingsplaner. Det handlar om att skapa en plats där värdighet kan återuppstå. Där skuld löses upp i förståelse. Där vägen tillbaka inte behöver vara rak — bara möjlig.

För varje kvinna som vågar berätta finns en tystad som ännu inte gör det. Därför måste vi fortsätta att se, lyssna, orka stanna kvar. Vi måste våga tala om våld, beroende, makt, fattigdom, migration, psykisk ohälsa — allt det som flätas samman och gör utsattheten komplex.

Att arbeta med kvinnor i utsatthet är att möta både smärta och mod. Det är att stå vid sidan av när någon sakta börjar tro på sitt eget värde igen. När blicken lyfts. När rädslan får sällskap av hopp.

Ingen kvinna ska behöva välja mellan trygghet och överlevnad. Ingen ska behöva förklara varför hon inte orkade lämna i går — bara få stöd att kunna lämna i morgon.

Och så länge verkligheten inte ser ut så, fortsätter vi — tillsammans.

Cosmea Kvinna - B K R O Cosmea

Andra inlägg

• Krönika - Ett år av röster som stannat kvar
• Cosmea — En återblick på 2025 och våra önskningar för 2026
• 🌿 Mellandagarna – ett stilla andrum för dig
• God Jul önskar Cosmea
• När högtiden förvärrar det som redan gör ont
• Lucias historia - från helgonlegend till svensk tradition
• En hälsning från B K R O Cosmea
• Adventstid
• “När julens ljus inte når alla”